Foto: Magnus Laupa

Doris Högne Rydheim är rektor på Polishögskolan där förändringens vindar blåser.

Foto: Magnus Laupa

Doris Högne Rydheim är rektor på Polishögskolan i Sörentorp vid en tidpunkt då förändringens vindar blåser. Med flera tunga regeringsuppdrag, som bland annat berör den nya polisorganisationen, är hon en av polissveriges mäktigaste personer.

Blå pärmryggar som doftar 1970-tal, tomma sammanträdesrum, små vaktkurer, frodiga gräsmattor och gröna dungar som oaser i sommarhettan. På Polishögskolan i Sörentorp är det tomt. De studerande har lov och personalen semester. Här har svenska poliser utbildats i över 40 år. Men vid årsskiftet 2014/2015 överlämnas en första termin till ett fristående universitet, eller en högskola, som ännu inte är utsedd. Därefter pågår överlämnandet med en termin i taget till det att alla fyra terminerna finns fullt ut på den nya högskolan.
– Det handlar om historiska förändringar inom polisen. Sammanslagningen till en myndighet genomsyrar naturligtvis allt, säger Doris Högne Rydheim.

Sedan ett och ett halvt år har Doris Högne Rydheim varit rektor och hennes förordnande varar till 2017. Hon säger att hon vill synas nu för att sätta utbildningen på kartan med hoppet att utbildningsområdet ska komma till nytta också i framtiden. Jurister, poliser, tulltjänstemän – alla med rättsvårdande arbete – ska i Doris Högne Rydheims vision kunna använda Sörentorp för vidareutbildning.
– Jag vill överhuvudtaget ha närmare band mellan forskning och praktik. Med kunskap och sunt förnuft måste vi kunna komma längre än vi gjort.

Hon efterlyser polisiära expertkunskaper på detaljnivå bland de som studerar polisen. I dag, anser hon, blir effekten av gjorda rön sämre än den borde bli då forskarna inte förstår poliserna och poliserna inte förmår att implementera resultaten i den dagliga verksamheten. Polisforskaren Stefan Holgersson och Leif GW Persson, som tidigare var anställd professor vid RPS, tycker hon är bra exempel på att företrädare för den akademiska världen kan krypa under skinnet på verkligheten.
– Vi måste hitta fler som dem. Ibland kommer de fram till obehagliga sanningar, men det måste vi tåla.

Polisforskningens framtid beror också på vilket lärosäte som vinner dragkampen om polisutbildningen i Stockholmsområdet.
– För oss handlar det framförallt om att bli jätteduktiga beställare. Nivån på utbildningarna ska vara likvärdig i hela landet. Vi träffar Högskoleverket för att lära oss, även om vi naturligtvis redan har beställarerfarenhet efter arbetet med Umeå och Växjö.

Utifrånperspektivet återkommer då hon beskriver karriären.

Hon konstaterar att den varit lyckosam. Sedan fastslår hon att hon inte är en riktig polis. Hon är en jurist som 1982 antogs till polischefsutbildningen som den yngsta eleven någonsin. Klasskamrater var bland andra den nuvarande rikspolischefen Bengt Svenson och den tidigare Säpochefen, nuvarande generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson.

Nu säger hon att hon inte heller är jurist, hon har nästan inte alls arbetat som jurist.

Hon är chef däremot.

– Det har jag alltid varit. Mitt första arbete var ett chefsjobb. Det är inget jag reflekterar över speciellt mycket, men chefandet har följt mig.

– Man ska veta vad man är bra på. Ledning, strategi och visioner. Där finns mina styrkor. Förmodligen hade jag inte varit duktig på att ta hand om människor ute på gatan.

Det råder inget tvivel om att Doris Högne Rydheim är en maktfaktor inom svensk polis. Då jag frågar om hon har en personlig åsikt om i vilken mån polisutbildningen bör vara akademisk svarar hon:

– Det vore inte speciellt passande för mig att ha en sådan åsikt. Jag är tjänsteman och ska genomföra regeringens uppdrag att flytta utbildningen som en uppdragsutbildning till en högskola.

Förutom rektorskapet sitter hon i RPS ledningsgrupp och har regeringsuppdraget att utreda våldsbejakande extremistmiljöer i Sverige.  Hon är även ledamot i en nyinrättad tillfällig anställningsnämnd ”för beredning av viktigare anställningsärenden vid den nya Polismyndigheten”. Nämnden består av en ordförande och åtta ledamöter som förordnats av regeringen. Bland dem finns kollegor och vänner från förr som rikspolischef Bengt Svenson och Säpochef Anders Thornberg. Dessutom avslutade hon nyligen regeringsuppdraget att se över en skärpning av vapenlagstiftningen. Superbyråkrat? föreslår jag men får inget direkt svar. Istället återknyter hon till vapenutredningen när vi diskuterar människors bild av henne.
– Du kan ju alltid prata om vapenutredningen med några av kritikerna, om du inte bara vill ha positiva omdömen om mig, säger hon.

Och det är inte svårt att finna personer som retat upp sig på eventuella inskränkningar i rätten att äga vapen i Sverige. Den borgerliga tankesmedjan Timbro ansåg att Rydheim skjuter bredvid målet. Doktor Rolf Granér vid Linnéuniversitetet twittrade snabbt att han inte förstår varför ämbetsmän och inte forskare med träning att värdera data utses till utredare.
– Och jag håller förstås inte med. Vad de inte ser är att vi måste vara tidigt ute, stämma i bäcken innan vi får verkliga problem med legala skjutvapen.

Doris Högne Rydheim nämner sedan sin tid vid Säpo. Det var intressant att tillhöra ett kollegium med egna erfarenheter och hemligheter. Men hon strävade aldrig efter att gå hela vägen, bli den högsta chefen.
– Nej, som sagt är det viktigt att känna sina begränsningar. Förresten fick jag aldrig frågan och Thornberg är utmärkt på posten.

Hinner du med din rektorstjänst samtidigt som du sköter alla sidouppdrag?
– Jag skulle inte må bra utan sidosysslorna. Pedagogik i form av att lära ut är inte min starka sida. Jag är intresserad och sätter mig in i den delen, men om jag lagt all energi på det hade medarbetarna blivit galna på mig!

Doris Högne Rydheim om juristkarriären som aldrig blev av …

– Jag har aldrig jobbat enbart med juridik. Har nästan alltid varit chef.

Om alkohol …

– Jag drack inte en droppe innan jag fyllde 47. Nu är jag för gammal för att bli alkoholist och tar gärna ett glas.

Om drivkrafter och inspiration …

– Jag växte upp med folkbildning och föreningsliv. Mamma och pappa var djupt involverade och det har vandrat vidare till mig.

Vilken kompetens kännetecknar egentligen en specialist? Det är en av frågorna RPS HR-avdelning ställer sig sedan man tagit del av Polishögskolans förslag kring en polisutbildning för specialister.

Vilken kompetens kännetecknar egentligen en specialist? Det är en av frågorna RPS HR-avdelning ställer sig sedan man tagit del av Polishögskolans förslag kring en polisutbildning för specialister.

Det var i juni som Polishögskolan fick i uppdrag av RPS att utforma en polisutbildning för specialister, anställda inom Polisen.  30 augusti presenterade man ett utkast, som nu på punkt efter punkt ifrågasätts i ett svar från HR-avdelningen.

HR-strategen Stefan Sterner skriver bland annat att upplägget inte är en anpassad specialistutbildning, utan en kraftigt förkortad version av den vanliga, grundläggande polisutbildningen.
”Att skapa en förkortad allmänpolisiär utbildning för att behålla redan befintlig kompetens är inte ett behov som har identifierats inom kompetensförsörjningen.”

Antagningen till utbildningen bör enligt HR-avdelningen inte gå i ett sidospår, utan skötas tillsammans med antagningen till den vanliga grundutbildningen.
”PHS anger i utkastet att specialisterna redan är anställda och bedömda. Det är viktigt att uppmärksamma att de är bedömda för den anställning och funktion de innehar idag. Efter genomgången utbildning ska de anställas som poliser, det är en helt annan anställning” skriver Stefan Sterner.

Hur anställningsprocessen för specialistpoliserna ska se ut, när de väl är färdigutbildade, är även det oklart i PHS utkast.
HR-avdelningens linje är att de ska söka anställning precis som alla andra, i konkurrens, utifrån förtjänst och skicklighet. Det går inte att bara omvandla civila anställningar till polisiära, skriver Sterner.

Och om poliser från de olika utbildningarna får rätt att söka samma jobb uppstår problem.
”Utbildningen omfattar maximalt en termin. Detta ska jämföras med de som genomgår den ordinarie utbildningen som omfattar fem terminer.  I vilken omfattning förtjänst och skicklighet då kan värderas måste anses som oklart.”

Efter ett utspel från Rikspolischefen ser Polishögskolan över möjligheterna att skapa flera inriktningar på den tvååriga polisutbildningen. Under hösten har en arbetsgrupp diskuterat ett eventuellt utredningsspår.

Efter ett utspel från Rikspolischefen ser Polishögskolan över möjligheterna att skapa flera inriktningar på den tvååriga polisutbildningen. Under hösten har en arbetsgrupp diskuterat ett eventuellt utredningsspår.

För snart två år sedan lyfte rikspolischefen Bengt Svenson idén om en utredningsinriktning på polisutbildningen i en debattartikel. Sedan dess har frågan diskuterats på flera håll. Bollen ligger nu hos Polishögskolan, som sedan januari har ansvaret för utbildningens utveckling.

– Jag tog upp frågan om flera inriktningar på den centrala samverkan med parterna nu i höst. Vi bestämde att jag ska kalla till ett möte om det här, säger Polishögskolans rektor Doris Högne Rydheim till Polistidningen.

Idén är att utröna om alla drar åt samma håll, om det finns ett behov av fler inriktningar på grundutbildningen och hur många de i så fall ska vara. Diskussionen är ständigt pågående, men om det kommer att tas några avgörande beslut den närmaste tiden är osäkert. Nästa år är ett mellanår i väntan på den nya enmyndigheten, påminner Doris Högne Rydheim.

– Vi får se vad vi mäktar med då och när vi blir klara. Men man kan ju diskutera frågan, alla utbildningar kan inte vara statiska år efter år, säger hon.

Ändå har det tagits ett par steg fram det senaste halvåret. Strax före sommaren tillsattes en arbetsgrupp för att diskutera en kompetensprofil för de utredare som en ny inriktning eventuellt skulle generera. Gruppen, där polismyndigheter, Polisförbundet, RPS och Polishögskolan finns representerade, har träffats tre gånger men avvaktar nu direktiv från Polishögskolan.

– Vi ställer oss frågan vad man behöver för kompetens när man kommer ut från Polisprogrammet. Polishögskolans utvecklingsarbete och vårt arbete går hand i hand, säger Magnus Lundberg, HR-strateg på RPS och sammankallande för gruppen.

Att diskutera nya inriktningar på grundutbildningen innan den nya polisorganisationen är på plats, och samtidigt som frågan om en snabb-polisutbildning för civila specialister förbereds, ser han inga problem med.

– Man kan stanna upp med allt eller så kan man bedriva arbete som fortsätter in i 2015 också. Polishögskolan har ett utvecklingsuppdrag, verksamheten kan inte avstanna för att det blir en myndighet 2015, säger han.

På seminariet visade man med låtsasblod att det ofta ser ut att vara mer blod än det faktiskt är. Foto: Johan Svanestrand

Poliser borde utbildas i taktisk sjukvård anser Johan Nygren, lärare på PHS. I december arrangerade han ett seminarium om sjukvård på skolan.

På seminariet visade man med låtsasblod att det ofta ser ut att vara mer blod än det faktiskt är. Foto: Johan Svanestrand

Alla poliser borde utbildas i taktisk sjukvård. Det anser Johan Nygren, som är lärare på Polishögskolan. I december arrangerade han ett seminarium på skolan för att sprida detta budskap.

Poliser som tvingas skjuta i tjänsten eller skadas i samband med skottlossning eller knivattacker. Skolskjutningar och uppgörelser i den kriminella världen. Då det mest extrema händer påminner skador och hotbilder ibland om en krigszon. Detta tar förespråkarna för ”taktisk sjukvård” fasta på.

Målet är att rädda skadade i en kaotisk och våldsam situation, utan att själv bli ett offer. Konceptet kommer från USA, berättar polisen Johan Nygren, som är radiolärare och sjukvårdsutbildad via försvaret.

– Enkelt uttryckt handlar det om en kombination av bastaktik och akutsjukvård. Innan jag lägger första förband måste jag vara säker själv och ha oskadliggjort ett eventuellt hot, säger han.

Han nämner skolskjutningar och terrordåd som de mest drastiska exemplen och konstaterar att någon gång kommer måltavlorna att finnas i Sverige. Då gäller det att vara förberedd. Erfarenheter och vetenskapliga studier visar att allt ofta är över mycket snabbt. För att kunna rädda så många liv som möjligt måste polisen agera snabbt.

– Kanske har du tre minuter på dig att hejda en artärblödning. Tänk om det gäller ett barn? Flera barn? En annan polis? Oftast är det vanliga ordningspoliser som är först på plats, inte insatsstyrkor.

Situationen med en svårt skadad polis fångas upp i det sjukvårdstaktiska konceptet. Efter en kort utbildningsinsats och med modernt sjukvårdsmaterial i benfickan är tanken att en polis möjligheter att ge sig själv hjälp ska öka avsevärt. Också förmågan att rädda brottsmisstänkta är viktig, enlig Johan Nygren.

– 2013 har polisen använt rätten att skjuta mer än tidigare. För alla inblandade är det jätteviktigt att polisen har kompetens att ta hand om den skottskadade, säger han.

 ”Skottskador har ju ökat”

Läkaren Rickard Ånell vill se en satsning på en sammanhängande sjukvårdsutbildning från PHS.

– Min förhoppning är att man inför en endagskurs i taktisk sjukvård som är anpassad för poliser. Allt material finns redan. Risken för skottskador har ju ökat, säger Rickard Ånell, chef för TCCC-fakulteten, Katastrofmedicinskt centrum i Linköping.

Han var en av föreläsarna vid seminariet på Polishögskolan. Nu efterlyser han en medicinskt ansvarig för hela Polisen på samma vis som det finns en ansvarig inom Försvarsmakten.

– Dessutom bör man tillvarata kompetensen hos poliser med sjuksköterskeutbildning. Låt dem vara en del av sjukvårdsutbildningen. Nu är det ofta intresserade poliser utan vårdutbildning som tvingas ta det ansvaret.

Foto: Johan Svanestrand.

Sammanhållningen utmärker polisutbildningen i Umeå, enligt studenterna. Ändå är avståndet mellan lektionssalarna ibland flera kilometer – och svårt att bemästra med cykel på snötäckta vägar.

Övning pågår. Två studenter tar hand om en överförfriskad man, figuranten Oscar From. Foto: Johan Svanestrand.

Den täta sammanhållningen utmärker polisutbildningen i Umeå, enligt studenterna. Ändå är avståndet mellan lektionssalarna ibland flera kilometer – och inte helt lätt att bemästra med cykel på snötäckta vägar. För den som har en kvart på sig gäller det att trampa fort.

Det är lugnt i polisutbildningens lokaler på Umestan så här en vanlig tisdagsförmiddag. Fem studenter diskuterar katastrofmedicin i ett mötesrum inför en övning på Sandö med ambulans- och brandpersonal, i ett annat pratar två med varandra bakom halvt nedfällda träpersienner. Termosar och lunchlådor sticker upp bland laptops och anteckningsblock och vinterjackor hänger som tjocka fällar över stolsryggarna. En lärare hastar förbi och hälsar glatt.
– Det är bra sammanhållning här, säger Jens Melinder, som kommer från Kramfors 20 mil söderut och medvetet sökt sig till utbildningen i Umeå.

– Jo, jag ville vara kvar här uppe. Men det är kul med variationen av elever, att de kommer från olika delar av Sverige, säger han.

I kårhuset strax utanför hänger öllukten kvar efter helgens fest. Här äter polisstudenter sin medhavda lunch på veckodagar eller hänger på håltimmar. Men huset används också för grupparbeten och plugg.
– Det är rätt bra att vi har det här lite för oss själva och att det ligger lite avsides såhär. Det blir ju lätt mycket uppmärksamhet kring allt vi polisstudenter gör, säger Erik Svensson, ordförande för Polisförbundets studentförening i stan och uppflyttad från Helsingborg.

Han nickar mot den röda längan med övningslokaler tvärs över gräsmattan. Även den nära till hands, i alla fall när studenterna redan befinner sig här på Umestan. Lokalerna på det gamla regementsområdet I 20 – som utöver polisutbildningen bland annat inhyser en gymnasieskola och en rad företag – ligger nämligen en bra bit från universitetet. Inte helt okomplicerat när studenterna ska förflytta sig mellan lektioner på de olika platserna.
– Vi kan ha en övning i vapen här och sen en lektion i juridik på universitetet en kvart senare. Då hinner man knappt, förklarar Jens Melinder, som uppskattar att det tar 20 minuter att cykla emellan.
– Man blir väldigt populär om man har bil, säger han och skrattar.

Som representanter för studenterna har de upplyst utbildningens

ansvariga om problemet, och de är införstådda. Önskan är att på sikt flytta skolans lokaler från Umestan till universitetsområdet, men det kräver framförhållning. Och för en uppdragsutbildning beställd av Rikspolisstyrelsen är det svårt att ha. Trots att Umeå universitet drivit polisutbildningen i 13 år förlängs uppdraget fortfarande med treårsintervall.

– RPS som hyr lokalerna på Umestan är positiva till att låta verksamheten flytta, men universitetet behöver någon sorts garanti för att RPS i alla fall kan garantera delar av kostnaderna för en eventuell omställning, säger Lars-Erik Lauritz, föreståndare för polisutbildningen i Umeå.

Enligt honom går det bra att samarbeta med RPS, som bland annat fördelar studieplatser mellan de olika polisutbildningarna. De för en bra dialog.
– Men det är klart att vi gärna skulle se en jämnare tillströmning av studenter, och besked om tilldelningen av studenter tidigare än i dag, för att underlätta planeringen av utbildningen. Vi har haft väldiga upp- och nergångar under åren som gått, säger han.

Men Lars-Erik Lauritz och studierektorn Pontus Bergh har större förhoppningar än så gällande polisutbildningen i Umeå. Den bör bli treårig och akademisk. Treårig för att alla moment på utbildningen ska få det utrymme som de egentligen kräver. Akademisk för att det är i samspelet mellan teori och praktik som utbildningen blir riktigt bra, anser de.
– Vi tror på integrering. Mellan forskning och utbildning, grundutbildning och vidareutbildning, teori och praktik. Delarna befruktar varandra. Vår ambition är att ämnet polisiärt arbete ska vara en helhet och inte ett antal byggstenar som läggs på varandra, säger Lars-Erik Lauritz.

En akademisk utbildning möjliggör också viktig polisforskning, som knappt existerar i Sverige i dag. Den forskning som finns är gjord med andra ämnen som utgångspunkt, som ekonomi och psykologi, påminner Lars-Erik Lauritz. Konsekvensen blir att forskaren studerar polisverksamhet en period och sen återgår till sitt eget ämne. Det byggs aldrig upp någon kontinuitet.
– Eftersom en uppdragsutbildning inte kvalificerar för en forskarutbildning är det en väldigt lång process för poliser att börja forska. De måste kort sagt ha en examen i ett annat ämne också för att få börja en forskarutbildning, säger han.

Men bland andraårsstudenterna på Umestan är frågan inte särskilt het. Här pratar man aspirantplatser, hemresor och risken att inte bli godkänd på eftermiddagens fiktiva brottsplatsundersökning. Ett studieår till är väl okej om assistentlönen höjs, anser någon. Det beror på vad det fylls med, anser en annan, mer teori behövs inte. Ett gemensamt budskap verkar dock finnas hos polisstudenterna: ge oss mer praktik.
– Vi har väsentligt mycket färre timmar i vapen och radio än studenterna i Stockholm, säger Erik Svensson.
– Det är en oro, säger Jens Melinder.

Men den mesta kritiken handlar om varvningen av teori och praktik. I dag börjar ett utbildningsmoment ofta med en praktisk övning där studenterna får prova hur något känns. Sedan kopplas teori och diskussioner på. Därefter är tanken att de ska öva igen men det hinns sällan med, förklarar studenterna. Det är för mycket som ska in i utbildningen på för kort tid.
– Om allt ska tryckas in i utbildningen, lägg på ett år då så att vi hinner, säger Jens Melinder.

För studenterna har övningarna hög prioritet, kunskap ger säkerhet och just här vet Jens Melinder vad han pratar om. Innan han kom till Umeå jobbade han med vägarbeten i tio år, med tung trafik tätt inpå kroppen. Erfarenheterna fick honom att engagera sig i studentföreningen från termin ett.
– Jag har sett dålig arbetsmiljö så för mig är det här viktigt, förklarar han.

Just den här dagen tycks ändå de flesta nöjda med att de hamnat i just Umeå. Ledningen lyssnar på deras åsikter och lärarna är ”hur bra som helst”.
– Vi har väldigt engagerade lärare, särskilt i skytte. De tar av sin tid utanför ordinarie lektionstid och ger extralektioner till elever för att de ska klara sig, säger Erik Svensson, som inte medvetet sökte sig hit men ändå är glad att han kom in.
– Jag hade aldrig bott så här långt norrut annars.

När mörkret faller klockan två lämnar elva personer i polisuniform sin lektionssal på Umestan och går mot övningslängan i grupper om två och tre. I dagens brottsplatsundersökning på baren Blue Oyster, i affären och lägenheterna ska inget undgå deras granskande blickar. De svarta teknikväskorna är genomgångna och ficklamporna och kamerorna med.
– Jag vill ha en noggrann beskrivning om var någonstans på brottsplatsen spåren finns, och det är inte bara jag som vill ha det. Var de finns har betydelse, uppmanar läraren och polisen Petra Freudenthal innan de ger sig av.

Bilder tas, hårstrån hittas och ficklampor tänds.
– Här är tidspressen det svåra, kommenterar Erik Svensson efter en stund.
– Hade vi fått lägga två timmar hade vi fått med mycket mer.

Foto: Mikael Söderberg/ Forever Cristalized.

Fallskärmshopparen Martin Libelt var drygt 30 och på väg mot sitt tredje yrke. Snart färdig polis – aspirantplatsen i hemstaden redan fixad. Den här gången kändes allt rätt. Men så small det.Han var drygt 30 och på väg mot sitt tredje yrke. Snart färdig polis – aspirantplatsen i hemstaden redan fixad. Den här gången kändes allt rätt. Men så small det.

Foto: Johan Svanestrand.

Martin Libelt har precis avslutat tredje dagen på sitt nya jobb på Tullen i Stockholm. Han tar på sig sin svarta ryggsäck och beger sig mot utgången och det gråmulna vädret. Ikväll ska han skjuta bågskytte men först hem till lägenheten i Sundbyberg, en nybyggd tvåa med närhet till allt.

Trots att det bara var några månader sedan han flyttade hit till huvudstaden känner han att han trivs. Här finns vännerna, möjligheterna, resurserna. Ändå valde han att bo kvar hemma i Västerås när han började på Polishögskolan i Sörentorp för några år sen, löste pendling och extrautgifter genom att skaffa en folkabuss som klasskompisarna fick köpa in sig i.
– Vi var fyra i min kull som pendlade ihop från Västerås. Sen när nästa kull började blev det fyra till. Då köpte jag bussen, säger han och ler åt minnet.

Det blev 1 100 kronor per person och månad. Man körde var åttonde dag, resten av tiden kunde ägnas åt plugg, sömn och prat.
– Det var rätt kul, man lärde ju verkligen känna varandra.

Ute har det blivit mörkt när Tullens portar smäller igen bakom Martin Libelt. Han korsar gatan, låser upp sin nya Volkswagen Passat och kör efter några högersvängar ut på Valhallavägen. Att gå Polishögskolan var en dröm från lumpartiden och han stortrivdes. Målet var att jobba som polis i yttre tjänst, få det där mötet med människorna. Han minns känslan av att vara nära.
– Du börjar säga ”vi” redan på termin ett. Att ha gått ut termin tre, då är du på väg in på stadion. Allt är klart.

Men det var inte klart. Sommaren 2012 innan Martin Libelt skulle börja sin sista termin på Polishögskolan gjorde han ett avancerat fallskärmshopp på Västkusten. Han missbedömde avståndet till marken, planade ut för sent och vaknade 17 dagar senare på Sahlgrenska sjukhuset. Ryggmärgsskadad. Utan känsel från midjan och nedåt.
– Jag svängde för tidigt kan man säga, landade i över hundra kilometer i timmen.

Enligt läkarna är det ett under att han överlevde. Kanske beror det på fallskärmshopparen som råkade vara på plats, som var läkare och hade medicinsk utrustning med sig. Han tog hand om Martin Libelt direkt och hade hela tiden kontakt med ambulansen som var på väg ut. Kanske beror det på att olyckan skedde nära Sahlgrenska sjukhuset och dess traumaenhet, som sägs vara en av Europas bästa.
– De fick återuppliva mig tre gånger.

Gatlyktorna sträcker sina långa halsar över Valhallavägen och lyser upp den breda körbanan. Så här strax före fem går det fortfarande att ta sig fram, sen tätnar trafiken. Martin Libelt saktar in. Han minns ingenting från olyckan, bara att han åkte ner till Västkusten med två kompisar för att hålla i ett läger i avancerad fallskärmshoppning. Sen är det blankt. Men i och med flytten tillbaka till lägenheten i Västerås många månader senare, med snömodd utanför dörren och klasskompisarna upptagna på Sörentorp, tvingades han in i en ny verklighet. Och sakta kom insikten.
– Mitt liv gick i kras. Jag ville ju gå Polishögskolan, jag skulle jobba i yttre tjänst. Jag är inte den som sätter mig bakom ett skrivbord. Det är min största sorg. Jag kan inte träna mig tillbaka. Jag kan inte det.

Martin Libelt satte världsrekord i världens största wingsuit-formation 2009. Foto: Mikael Söderberg /Forever Cristalized.

Den polis som skadar sig får fortsätta jobba, även om skadan medför ett handikapp. Men den som går polisutbildningen måste godkännas på alla delmoment för att få sin examen. Så vad skulle hända nu? Martin Libelt träffade Polishögskolans studierektor när han fortfarande låg kvar på sjukhuset. Senare även rektorn. Det besked han då fick var ”Vill du gå klart utbildningen så löser vi det.” Det handlade om att söka dispens för olika delmoment och om en möjlig start på hans sista termin i september 2013. I samma veva skrev han sitt examensarbete om polisens tillgänglighet tillsammans med en kursare.
– Då tänkte jag att om jag får möjlighet att gå kvar så gör jag det. Men det var jobbigt att åka tillbaka till skolan under examensarbetet och se vad mina gamla kursare gjorde. Kontrasten blev så tydlig, var jag var förut och var jag är nu.

Det blev flera samtal, men efter många turer valde Martin Libelt att ändå tacka nej till fortsatt plugg mot en polisexamen. Då hade kursstarten för hans sista termin skjutits fram och han hade hunnit lära känna läkaren Claes Hulting, som själv är rullstolsburen och arbetar för ryggmärgsskadade i stiftelsen Spinalis. Insikten kom efter ett möte där både skolans representanter och Claes Hulting var med. Tidigare hade Martin Libelt varit beredd att dra in Diskrimineringsombudsmannen om han inte fick plugga klart, men nu förändrades allt.
– Det var ett bra möte. Ju mer vi diskuterade desto mer insåg jag hur komplicerat det var. Det är inte bara att ge dispens från vapen och så vidare. Då har du skalat av så mycket från utbildningen så vad blir det kvar då? Vad blir man? Allt hänger ju ihop.

Efter Mötet sa Claes Hulting: Jag tror inte du mår bra om du går klart.
– Det kändes som en befrielse. Det går att jobba som polis i rullstol men du tar dig inte igenom skolan. Vi har bearbetat det och problematiserat det, det är lättare att ta än ett blankt nej.

Tullens ljusa atriumgård leder in till Martin Libelts nya arbetsplats. Foto: Johan Svanestrand.

Praktiken på Tullen blev en mellanväg och en nystart, som Martin Libelt i dag är glad över. Förhoppningen är att det snart blir en fast tjänst. En av de tyngsta bitarna halvåret innan han började var att inte ha något att göra.
– Det är väldigt skönt att ha en anledning att gå upp på morgonen. Jag är social och vill ha en mental utmaning i min vardag, säger Martin Libelt, som tycker att Polishögskolan skött korten rätt.
– Ska du jobba i yttre tjänst måste du kunna nå de krav som finns, annars utgör du en fara för dig själv och den kollega du arbetar med. Men visst vore det bra att ha en utbildningsgren som är mer specialinriktad, för de som kanske vill jobba med ekobrott, säger han.

Men tillägger:
– Men det var inte det jag var intresserad av.

Många använder bara sitt vapen vid kompetensprovet en gång per år. Men det kan bli ändring på det. Ett nytt kompetensprov är på förslag och taktikutbildningen ska bli mer verklighetsnära.

Fyra polisskjutningar i Västra Götaland i mars. Den sista slutade med ett dödsfall. I radion får polismästaren svara på varför polisen skjuter så mycket. I själva verket skjuts det alldeles för lite – i alla fall på skjutbanan.

– Det ställs väldigt lite krav på vapenträning. Många gör bara kompetensprovet varje år. Kanske beror det på att de flesta skjuter så sällan i tjänsten. Oftast inte alls. Då är det kanske inget man tänker på att prioritera att öva sig i. Men när det väl händer krävs att rutinen sitter, säger Ulf Pettersson, länsansvarig för vapen vid Skånepolisen.

Ulf Petterson har tidigare varit kritisk till att det förs för lite statistik över polisens vapenanvändning. Han har själv varit med och utformat den blankett RPS använder och som ska fyllas i efter varje skottlossning. Men har också tagit saken i egna händer och intervjuat alla poliser i Skåne som avlossat skott i tjänsten mellan 1986 och 2012. Sammanlagt 131 poliser och 110 skjutningar. I genomsnitt knappt fyra per år. Intervjuerna ingår i en forskningsstudie som publiceras senare i år.

Ulf Pettersson tror verkligen att poliser skulle behöva öva mer på att avlossa skott i pressade situationer. Knappt en tredjedel av skotten i hans statistik har avlossats vid överraskande angrepp. Lika stor andel av skyttarna har också upplevt panik i situationen.
– Skjuter vi så gör vi det ofta med en hand och ofta i dåliga ljusförhållanden. Det är något man övar väldigt lite på.

Andelen vådaskott vid ingripanden är relativt liten, en knapp tiondel. Men Ulf Pettersson menar att många poliser väljer att kalla missarna för varningsskott. På så vis blir det svårt att se hur bra de faktiskt är på att träffa.
– Andelen varningsskott borde inte vara så stor som den är. Det är ju nästan alltid andra människor i närheten och risken för studs finns alltid där.

Ulf Pettersson håller i vapenutbildningar själv och tycker att en polis som bär vapen i tjänsten bör skjuta runt 50 skott i månaden. Och kvalitén på träningen är viktig. Men det befinner sig polisen långt ifrån i dag.
– När vi i Skåne var som bäst övade vi skytte fyra gånger per år.

Nyligen lämnade Polishögskolan ett förslag på uppdaterade kompetensprover för tjänstepistol och förstärkningsvapen som nu RPS ska ta ställning till.
– Vi har föreslagit att provet ska vara lite mer dynamiskt och att man ska skjuta mot helfigur så att man kan visa på benträffar. Det vi har föreslagit kommer att kräva mer träning, säger Björn Kaijser på Polishögskolan som varit med och tagit fram förslaget.

Att utveckla kompetensprovet är en del av en pågående förändring av hela utbildningen i polisiär konflikthantering. Läs mer om den nedan.

Utbildningen ska
bli mer lik verkligheten

Vapenhantering, bastaktik och självskydd – allt på samma gång. Det är tanken med den nya utbildningen i polisiär konflikthantering som ska anpassas till verkligheten.

Utbildningen inom taktikområdet ska göras om. Det slogs fast i ett beslut från RPS i december förra året.  Än så länge är momenten självskydd, bastaktik och vapen separerade.  I den nya utbildningen ska de integreras och läras ut mer sammanhållet. Det innebär bland annat att instruktörerna behöver ha kompetens inom alla tre områdena.
– I verkligheten behöver man ju kunna växla mellan de olika teknikerna vid konflikthantering, säger Martin Lundin, handläggare för konflikthantering på polisavdelningen.

Det är Polishögskolan som nu ska ge form åt den nya utbildningen. De första instruktörsutbildarna beräknas bli klara under första kvartalet nästa år. De ska så småningom utbilda instruktörer lokalt i hela landet. Men redan under hösten kommer det att finnas utrymme för 48 befintliga instruktörer att komplettera sina utbildningar med de kompetenser som saknas.

Björn Kaijser

– Tanken är att likrikta den här utbildningen. Nu ser det väldigt olika ut med konflikthanteringen beroende på var man är anställd, säger Björn Kaijser på Polishögskolan, som jobbar med att ta fram utbildningarna.

Sedan 2011 är det ett krav från RPS att sex dagar per år ska ägnas åt taktisk konflikthantering. Det är den utbildningen som nu ersätts av det nya utbildningssystemet. Men om de olika polismyndigheterna lever upp till kravet är oklart. Ingen uppföljning görs enligt Martin Lundin.
– Jag önskar att vi kunde ge både mer tillsyn och stöd när det gäller utbildningarna och det är också en fråga jag driver, säger han.

Dan Eliasson Foto: Catharina Biesert

Så kom det då – beskedet att Dan Eliasson, Försäkringskassans generaldirektör utsetts till ny rikspolischef.
Hans närmaste man blir Mats Löfving, i dag länspolismästare och regionpolischef för Stockholm och Gotland.

Så kom det då – beskedet att Dan Eliasson, Försäkringskassans generaldirektör utsetts till ny rikspolischef.
Hans närmaste man blir Mats Löfving, i dag länspolismästare och regionpolischef för Stockholm och Gotland.

Dan Eliasson Foto: Catharina Biesert

I tre år har 53-årige Dan Eliasson basat för Försäkringskassan. Innan dess var han generaldirektör för Migrationsverket.

Till Eliassons övriga uppdrag hör att han sedan 2012 är ordförande för Arbetsgivarverket, som ansvarar för de centrala avtalen på det statliga området.

I bagaget har han bland annat juristexamen från Uppsala Universitet, en period som tillförordnad biträdande chef för Säkerhetspolisen och elva år på tunga poster inom justitiedepartementet – 2001–2006 var han statssekreterare åt dåvarande justitieminister Thomas Bodström (S).

När Dagens Juridik listade tänkbara justitieministrar var Eliasson en av de sex kandidater som lyftes fram. Detta tillsammans med kommentaren:”Egentligen det självskrivna valet. Erfaren jurist som kan statsförvaltningen, departementet och rättsväsendet utan och innan. Dessutom var han omtyckt bland de opolitiska tjänstemännen på departementet. Har dock varit en del i blåsväder…”

När Eliasson var nytillträdd generaldirektör för Försäkringskassan beskrev han i en intervju en ledares uppgift:
”Förmedla kraft, energi och kärlek till medarbetare och underchefer.” Artikeln i Jusektidningen hade för övrigt rubriken Mer punkare än pamp.

Dan Eliasson skapade andra rubriker i februari i år. Det var när han efter ett debattprogram i SVT med bland andra Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson twittrade:
”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”
Något som gjorde att nämnde partiledare i sin tur twittrade att Eliasson borde sparkas.
– Dan Eliasson har visat att han är en duktig chef, sade inrikesminister  Anders Ygeman, när frågor om förtroendetapp bland Försäkringskassans anställda kom upp under presskonferensen då Eliasson presenterades.

Eliasson själv var noga med att framhålla att Thomas Rolén fortsätter att hålla i arbetet med genomförandet och att han behöver tid att läsa in sig innan han kan svara på skarpa frågor.

Polismyndighetens Nationella operativa avdelning kommer att ledas av Mats Löfving, som också kommer att vara ställföreträdande rikspolischef. Löfving är både polis och jurist. Han har haft en rad polisiära uppdrag i Östergötland, sist men inte minst som länspolismästare, innan han 2012 tog över ansvaret för polisen i Stockholm och på Gotland.

Thomas Agnevik, som var ordförande för Polisförbundet Östergötland, sa i samband med detta till Dagens Nyheter att han tyckte att Löfving varit väldigt återhållsam när det gäller löne- och anställningsvillkor, något han ansåg gått ut över verksamheten.

Stefan Eklund, ordförande för Polisförbundet Stockholm, är däremot mycket nöjd med det samarbete som han har haft med Mats Löfving.
– Han är väldigt ödmjuk och låter andra chefer växa, säger Stefan Eklund till Polistidningen.

Mattias Wallin, ordförande för Polisförbundet Gotland, spär på berömmet:
– Löfving är öppen och inkännande. Jag tycker att det är synd att han försvinner härifrån.

Även Mats Löfving har jobbat på justitiedepartementet: 1999–2001 var han ämnessakkunnig och biträdande chef för polisenheten.

Regeringen har också utsett Ebba Sverne Arvill till chef för den nya fristående avdelningen för särskilda utredningar. Där ska brottsanmälningar mot bland annat åklagare, domare, polisstudenter och polisanställda tas om hand. Ebba Sverne Arvill är jurist och har bland annat varit rektor för Polishögskolan, biträdande länspolismästare i Uppsala län och länspolismästare i Örebro län.

Lena Nitz.

Polisförbundet välkomnar de nya cheferna och är nöjda med regeringens val av rikspolischef.
– Det är väl känt att Dan Eliasson ser vikten av medarbetarinflytande. Han är också insatt i frågor som rör polisen och rättsväsendet. Jag ser fram emot ett gott samarbete, säger förbundets ordförande Lena Nitz i ett uttalande.

Hon tycker dock jämställdhetsperspektivet inte beaktats tillräckligt om man väger in de tidigare utnämningarna på nationell och regional nivå.
–Vi har inget emot vare sig Dan Eliasson som rikspolischef eller Mats Löfving som biträdande rikspolischef och chef för den operativa verksamheten, men jag tycker att helhetsbilden lämnar en del övrigt att önska. Det finns fler kompetenta kvinnor i kåren än vad som speglas i utnämningarna av chefer på högre nivå inom polisen.

Studenterna på norska polishögskolan är Norges nöjdaste studenter, enligt en stor nationell jämförelse, skriver tidningen Politiforum.

Närmare 60 000 studenter på 58 norska institutioner för högre utbildning ingår i Nokut:s Studiebarometer för 2014. Det var första gången som polisstudenterna var med och de visade sig vara mest belåtna med kvaliteten på studierna, skriver Politiforum.

Rektorn Nina Skarpenes gläds åt resultatet.
-Men samtidigt ska vi se vad vi kan göra ännu bättre. Vi ska fortsätta att utveckla utbildningen och svaren i Studiebarometern kan vi ha nytta av i det arbetet, säger hon till Politiforum.

Av svaren på de 80 frågorna framgick bland annat att Polishögskolans elever har mest schemalagd tid och ägnar minst tid till egenstudier.

95 procent av studenterna fullföljer sina studier, de flesta inom ramen för det tänkta tre åren. Inga frågor om praktiken ingick i undersökningen, skriver Politiforum.

Polismyndigheten har stängt av två polisstudenter från utbildningen på grund av tentafusk.

Studenterna blev påkomna med att fuska vid en examination i mars och varnades då. Sen har det framkommit att de även fuskat vid flera tidigare tentatillfällen.

De båda studenterna stängs av från utbildningen till augusti. För att få fortsätta på polisprogrammet måste de först godkännas på de aktuella examinationerna.

Foto: Christopher Olsson

Studentutbyte är en del av det polisiära samarbetet de nordiska länderna emellan. Polistidningen följde med till Kongsvinger där tredjeterminare från Sverige tränade tillsammans med blivande norska kollegor.

Foto: Christopher Olsson

Studentutbyte är en del av det polisiära samarbetet de nordiska länderna emellan. Polistidningen följde med till Kongsvinger där tredjeterminare från Sverige tränade tillsammans med blivande norska kollegor.

Skjutträningen börjar direkt efter den obligatoriska fyra kilometer långa morgonjoggen. Under några timmar avlossar gruppen som August, Malin och Sebastian ingår i tusentals skott med sina MP 5-karbiner.

De går tredje terminen på polisutbildningen i Solna och är med i utbildningsprogrammet Nordcops utbyte mellan de nordiska länderna. Nu deltar de i de norska studenternas tre veckor långa träningsläger.

– Hela grejen med att åka på läger är väldigt rolig, jag har inte gjort lumpen och känner att jag är med om något helt nytt, säger Malin.

Norska Polishögskolans träningsanläggning ligger utanför Kongsvinger, ett tiotal mil från Oslo. Platsen, i skärningen mellan djup granskog och dalgången där Glomma som är Skandinaviens längsta vattendrag flyter fram, har en brokig historia. Här har funnits husmorsskola, lantbruk, skogsfastighet, hundskola och psykiatrisk klinik. Dessutom låg tyskarnas högkvarter här under kriget.

Ingen som har gjort militärtjänst kan undgå att känna igen stämningen. Polisstudenterna ställer upp i givakt på morgonen och springer på led till dagens övningar. Från den lilla höjden, med skolans restaurang, framstår verksamheten som närmast filmisk. Flera uniformerade grupper rör sig i allt från långsam jogg till full språngmarsch. Från något av leden hörs gemensam sång, likt amerikanska marinkåren, som hjälper till att hålla takten. Skott smäller oavbrutet från skogsbrynet där skjutbanan ligger. I utkanten av en åker står några baracker uppställda. De tjänar som bostäder åt poliser som försöker komma med i norska motsvarigheten till Nationella insatsstyrkan – under sina ”hell weeks” bor de här.

Först är det svårt att intervjua svenskarna, inte för att de inte vill vara med i tidningen. Men de långa dagarna, som börjar med löpning klockan sex och slutar vid 21-tiden, börjar ta ut sin rätt och orken är på upphällningen. De är lite slitna i kroppen. Malin har dessutom sträckt en vad i samband med övning, hennes morgonjogg är i fara.

– Vi somnar halvtio, schemat är ju ganska späckat. Det är en mycket speciell stämning här. Det påminner om lumpen, samtidigt är det en vänligare attityd, säger August och fortsätter:

– Instruktörerna är väldigt måna om oss. Vi har noterat speciellt att de försöker lyfta oss svenskar trots att vi inte har något viktigt skjutprov på gång som norrmännen har, det trodde vi inte när vi kom hit.

Han och Malin konstaterar att de har en liknande bakgrund. Båda har universitetsstudier i botten, båda förverkligade sin dröm att surfa i Australien innan de påbörjade polisbanan. Diskussioner om utbildning och personliga erfarenheter fyller lunchraster och ledig tid. Norrmännen är nyfikna på svenskarna och vice versa. Sebastian påpekar att det är svårt att jämföra. Metodskillnader vad gäller ingripanden och träning finns där hela tiden, men svenskarna har bara kommit halvvägs i utbildningen och norrmännen är klara till sommaren.

– Vi vet ju inte vad vi kommer att lära oss nästa år, nu känns det som om vi kan lite mindre.

De nationella olikheterna blir extra tydliga i samband med en kvällsutbildning i konsten att stoppa misstänkta brottslingar i bil. Svenskarna är vana vid att arbeta i par. I Norge däremot agerar poliserna mera individuellt och mycket bestämt. Malexandermorden nämns flera gånger, de resulterade i ett helt nytt säkerhetstänkande. Ingen polis ska gå igenom utbildningen i Kongsvinger utan att få inpräntat i sig att alla som befinner sig i en bil är potentiella hot. Sebastian säger att han tycker att det kan finnas tillfällen då det är bra att kunna agera på egen hand – och att han har hört att den norska metodiken sannolikt är världsunik.

– Det fick jag från en instruktör. Den känns lite osäkrare, men kanske kan den vara ett bra komplement. Problemet är att det bara är vi som känner till den när vi kommer hem igen.

De är överens om att norrmännen överhuvudtaget är mera offensiva i sin yrkesutövning än de föreställt sig.

– Vår tes var att de skulle vara ganska passiva eftersom de inte har generell beväpning här, men det stämmer inte alls. De är mer pang på än vi, de har inte alls samma prio på att kunna backa snabbt. De använder också sköld på ett helt annat sätt än vi gör, säger August.

Malin nämner att beväpningsfrågan inte är helt lätt att förstå sig på. Hon har hört om obeväpnade norska poliser, men på plats i landet skjuter hon till sin förvåning mer än hon någonsin har gjort förut.

– Framförallt är det faktiskt mitt skytte som jag har utvecklat, det är väldigt roligt.

Också ute i det norska samhället är det numera beväpnade poliser som är normen. I november förra året resulterade en förhöjd terrorhotbild i nya direktiv om att all polispersonal i yttre tjänst ska bära skjutvapen. Flera av de instruktörer som Polistidningen talar med tror att direktiven innebär ett långt steg mot generell beväpning, ingenting tyder ju på att omvärlden inom kort kommer att bli mindre hotfull.

Per Arne Sødal, operativ chef på Polishögskolan i Kongsvinger, säger rentav att han ser det som en av sina huvuduppgifter att förbereda sitt hemlands poliser på en delvis ny situation. Han är en storvuxen man med ett förflutet som militär, sedan blev han polis och hundförare. Han gör ingen hemlighet av att han är stolt över allt från anläggningen för träning av inbrytning i lägenheter till maten, instruktörerna och eleverna – som utbildas här under tre veckor.

Han jämför med brottsligheten i Sverige.

– Kanske ligger vi tio eller femton år efter er vad gäller grov brottslighet, men den är på väg. Och terrorhotet är ju påtagligt. Studenterna tar sina veckor här på allvar, de är motiverade och jag vet att de ser fram mot dem.

Statistiskt sett har han rätt, åtminstone såtillvida att polisutbildningen generellt är populär i Norge. En nationell jämförelse förra året mellan 58 norska lärosäten visade att polisskoleeleverna är mest nöjda med sin studiemiljö.

– Vi är förstås glada, det är ett mål att ligga högt. Grunden är att vi enkelt kan följa upp studenternas åsikter eftersom de fortlöpande skriver in dem i ett datasystem, säger Per Arne Sødal.

Då polisutbildningen drog igång i Kongsvinger 1988 var anläggningens skick och ekonomin ett stort problem. Så stort att privata ekonomiska uppoffringar krävdes för att rädda verksamheten.

– Norska hundförarförbundets styrelse pantsatte sina hem för att få kapital till att starta driften, en makalös historia. Men det där står det inget om i Polishögskolans officiella skrifter.

Allt fick ny inriktning och mer medel för några år sedan. En av orsakerna till det stavas Breivik – en person som ironiskt nog tidvis har avtjänat sitt straff i ett fängelse några kilometer bort.

Nu ska vart och ett av de 27 norska polisdistrikten, som sannolikt snart blir tolv, ha kompetens att hantera extrema händelser. Och poliserna som lärs upp till detta utbildas av Per Arne Sødal och hans kollegor.

– Vår motsvarighet till NI är Beredskapstroppen. Det är deras kunskap vi talar om, den ska finnas spridd i hela landet.

Men Per Arne Sødal känner sig inte övertygad. Mellan raderna lyser en oro igenom, oro för att det otänkbara ska hända igen och att poliserna som han utbildar och den organisation som han är en del av inte ska bestå provet. Han säger att det har utretts och skrivits enormt mycket, men att många med insyn ändå ställer sig frågande till vad som har förändrats i praktiken. Förutom att byråkratin svällt.

– Det enda som är säkert är att många kommer att skylla på varandra om det händer något fatalt.

För egen del tycker Per Arne Sødal också att den norska polisutbildningens akademiska status har bidragit till mer byråkrati. Allting ska utvärderas och rapporteras på ett sätt som inte var aktuellt tidigare. Samtidigt anser han att fördelarna med en akademisk poliskår väger tyngre än nackdelarna.

– När jag startade var vi inga akademiker och då var det inte så mycket krångel med uppföljningar och pappersexercis. Men generellt har allt det akademiska inneburit mycket som är positivt, inte minst att kompetenta ungdomar söker sig till kåren.

Han tystnar och tillägger att det dock finns en risk för att det han kallar ”potäterna” kommer bort i hanteringen.

– Ni har säkert något bra uttryck i Sverige. Det är inget nedsättande, det jag menar är de robusta typerna, de som gärna springer en halvmil varje morgon kanske inte hittar till oss längre.

Det sista säger han med ett snett leende. Tidigare har han nämnt att något har hänt med de unga män och kvinnor som söker sig till polisen. Han tycker att de är i fin fysisk form, men inte riktigt lika fin som tidigare. Problemet han pekar på är att de inte har samma praktiska färdigheter som till för bara tio år sedan. Orsaken till detta säger han sig inte känna till, men Per Arne Sødal berör att den allmänna värnplikten hör till historien – både i Norge och Sverige. Kanske har det påverkat? frågar han sig.

– På något märkligt sätt är det som om motoriken inte är vad den var. Det märks ofta då de arbetar i grupp, de måste lära sig koordination på ett sätt som inte alls var nödvändigt förr. Jag är inte ensam om att ha observerat det, säger Per Arne Sødal.

Svenskarna skrattar när de hör beskrivningen av dagens polisstudenters tillkortakommanden. Ingen av dem känner sig träffad. Snart ska de lämna Kongsvinger och åka hem till terminens slutspurt. Solen steker men vinden är kall och molnen som drar in ska visa sig bära på ett sent snöfall.

De enas om att de två veckorna har varit lyckade. Men vad bär de med sig?

– För min del någon sorts psykisk förberedelse inför att söka till jobb med svåra uttagningar, som piketen, säger August.

Foto: Christopher Olsson

”Nyfikna och duktiga”

De norska studenter som kom till Sverige var uppskattade – det konstaterar Viktor Adolphson, yttre befäl och ena halvan av twitterkontot YB Södermalm.

Han ansvarade för de två norska studenter som deltog i det nordiska utbytet denna gång.

– De gjorde ett gott intryck båda två, en kille och en tjej. De var nyfikna och duktiga. Jag vet att patrullen som de hängde på var mycket nöjd.

Viktor Adolphson nämner att det diskuterades en hel del om olikheterna mellan den svenska och den norska utbildningen. Speciellt det förhållandet att norska studenter inte är garanterade jobb.

– De var lite oroliga och det är ju inte konstigt med tanke på all tid och kraft de satsat, säger Viktor Adolphson.

Enligt Politidirektoratet, som är underställt norska justitiedepartementet minskar ändå arbetslösheten. Den senaste statistiken rör de norska polisstudenter som blev klara våren 2014. Av dem hade 87,9 procent jobb och 38,4 procent en tillsvidareanställning vid årsskiftet.